What A Life

Sitter och kollar på en massa gamla team och konståkningsbilder och börjar bli jäkligt nostalgisk. Jag fattar fortfarande inte att jag gav upp det som har upptagit nästan hela mitt liv bara sådär. Jag kollade knappt tillbaka, utan gick bara vidare. Och trots att jag har kört lite på endast motionsnivå och inte gått tillbaka till elitsatsningen så är det fortfarande inte samma känsla jag får ut av åkningen. Vilket känns så tråkigt eftersom det var mitt liv under en så lång tid! Hela förra året ägnade jag timmar åt att träna och toppa min form, men i sommras hände något. Jag hade tränat hela sommaren för att kunna komma så fort som möjligt in i åkningen, men det var inte desamma.
Att inse att en så stor del av mitt liv inte längre betydde något var så hemskt! Jag gjorde slut med mitt livs kärlek kan jag nästan jämföra det med:P Även om jag vet att jag gjorde rätt beslut så känns det fortfarande tomt. Det är som att inse att man inte längre äslkar sin pojkvän eller att man växt ifrån en kompis, an vet vad man måste göra men trots det så tvekar man in i det sista, precis som jag gjorde. Jag vägrade att ge upp men tillslut var de det enda jag kunde göra.
Men trots det så kommer jag alltid att älska konståkning och jag kommer aldrig sluta träna, även om det inte är på samma nivå. För ärligt talat, jag tror inte att det finns något eller någon som jag kan älska lika mycket som konståkning!