What A Life

Jahap så har man åkt på den klassiska Lunda-förkylingen igen. Den kommer vid varje terminstart har jag upptäckt, måste vara något med luften här nere..
jag märker med en gång när den är på väg för först börjar det klia i halsen, sedan får man mer ont i halsen och det börjar svida och göra ont. Efter ett par dagar går (tack och lov) halsondan över men det är då den riktiga förklyningen, med nästäppa och nysningar, sätter in. Just nu befinner jag mig någonstans mellan slutet på halsondan och början på nästäppan.
Fast jag är hellre täppt i näsan och nyser än har ont i halsen, för ont i halsen = INGEN TRÄNING! Men när jag "bara" är lite förkyld brukar jag köra på som vanligt om inte kroppen säger stop och belägg. Låter kanske knäppt att träna när man är sjuk men jag är så van efter alla konståkningsåren att träna med förkylning (man var ALLTID förkyld under tävlingssäsongen) att jag faktiskt inte bryr mig. Detta enda som kan stoppa mig från att träna är väl halsondan just på grund av att risken att det kan sätta sig på hjärtat.

Så idag vart det en PW innan frukosten och nu vila resten av dagen men imorgon är jag taggad på ett rygg och biceps pass!

En 6,2 km lång löprunda i spöregn, härligt! Flåset börjar komma igång ordentligt och rent muskelmässigt är löpningen inget problem. Det enda som smärtar är knän och hälsenor, vilket i och för sig inte är så där jätte bra på lång sikt.. Men men.
Nu handlar det bara om att träna upp psyket (kan vara den "muskel" som är svårast att träna) för att orka med lååånga rundor som sträcker sig över 1 timmes tid. Men det är det som jag ska jobba på nu under året som kommer.
Är taggad till tusen!

Och så börjar jag min resa ner mitt hemmet i Lund igen. Tänk att det är ETT HELT JÄVLA ÅR SEDAN som jag flyttade ner dit och påbörjade min resa in i vuxenlivet helt ensam i den lilla staden Lund. Men ack så fort tiden har gått och så mycket som har hänt och alla dessa människor som jag har träffat på det ynka lilla året jag har bott där.
Så nu är det alltså dags igen, dags att packa ner allt för att om några timmar packa upp allt igen. Men det är lite annorlunda denna gång då jag får sällskap av ingen mindre än Josefin. Med andra ord, jag ska bli sambo för första gången. Den lilla filuren flyttar in hos mig tills hon får ett eget beoende.
Så summa kardemumma, flytten känns ungefär 3 miljoner gånger lättare i år!

Nu har jag kickat igång min träningshöst. Startskottet gick i och med Triathlon i söndags följt av vilodag måndag, en vända runt Kungsholmen igår och 1,8 mil på cykeln idag.
Har för första gången lagt upp en plan med min träning och med ett mål, dock ett långsiktigt sådant men i alla fall.
Tanken är att jag ska ägna hösten åt att fortsätta bygga upp kroppen rent muskelmässigt med 3 styrkepass i veckan. Samtidigt ska jag försöka hålla konditionen på en jämn nivå med 2 cardiopass i veckan, dessa ska fokusera på uthållighet och sedan fylla ut med promenader/ lugnare återhämtningspass.
Efter nyår vänder jag på steken och kör 1 - 2 (max) styrkepass per vecka och sedan jobba ordentligt med flåset och uthållighetsträning.

Målet är att jag nästa sommar ska springa något lopp (exempelvis Midnattsloppet, St Eriksloppet) samt att än en gång plåga mig igenom sprintdistansen och då förbättra mina 1 h 57 min. Sedan finns även planer på att kanske ta mig ner till Köpenhamn och köra ett sprint Triathlon där.

Målet är alltså att jobba med och förbättra min uthållighet och fokusera mindre på den råstyrka som varit ett mål det senaste året. Känner i och med min Triathlon debut att det kan vara en tränings och tävlingsform som passar mig väldigt bra eftersom det kräver att jag tar ut mig till max och det är en känsla som jag älskar över allt annat.

Jag har även börjar fundera över att innan jag fyller 27 ska jag ha genomfört en halv Iron Man. Men det är ett mål som jag kommer att långsiktigt jobba mot och inget jag satsar på i första taget. Men det är ett kul mål att ha i bakhuvudet när jag tränar. För skulle jag klara av det, ja då finns det nog inte mycket jag inte skulle klara av!

Seg i huvudet, seg i kroppen, seg dag helt enkelt.
Inte taggad för att göra ett dugg men har samtidigt massa energi som spritter i kroppen.. Livet är tufft. Väntar egentligen nu mest på att åka ner till Lund och få igång vardagen, ska inte säga att jag har tröttnat på sommarlovet men nu är ju sommaren så gott som över och allt fler återgår till den så kallade verkligheten med jobb och plugg.

Blir nog ner till gymmet ikväll för minst en timmepå cykeln. Jobbar på uthålligheten nu och fokuserar mindre på råstyrkan.

Den extrema tröttheten
Men den enorma lyckan!

På 1 h 57 min tog jag mig igenom 750 meter simning, 2 mil cykling och 5 km löpning. Det var 1h 57 min rent helvete med spyor, huvudvärk, brännande muskler, rinnande tårar men med en sådan ENORM lycka när jag äntligen kom fram till målspurten och möttes av min hejarklack bestående av mamma, pappa, Christoffer, Josefin och Emelie som gav mig energin att rusha de allra sista metrarna innan jag nådde målet. Helt umattad och med tårar rinnande nerför kinderna.
Men vilken JÄVLA känsla! Helt underbar och obeskrivlig! Det enda jag har att säga är att trots blod, svett och tårar så tvekar jag inte ett ögonblick på att detta blir det enda triathlon jag genomför.
Taggar redan inför nästa år!

Triathlon imorgon, taggar till hemma, själv.. Hoppades på sällskap men väntade förgäves..

Resan börjar nå sitt slut och efter idag är det endast två hela dagar i Budapest innan vi på fredag flyger hem till verkligheten och till skolan som snart börjar. Men det betyder inte att allt det roliga är slut. Väl hemma väntar en tripp till Gotland och sedan ytterliggare en weekend tripp när skolan börjat :)