Ironi!
Hur ironiskt är det egentligen inte att när kärleken går åt helvete så går allt annat bra? Fixar toppbetyg på tentan, tränar dubbla pass flera dagar i veckan, har fått uppleva den stora lyckan i att få utveckla en kärlek till en vänskap, lär känna mängder av nya människor, fixar sommarjobbet i en handvändning och utvidgar mitt kontaktnät i Lund åt alla håll och kanter!
Jag känner mig starkare, smalare, snyggare och mer motiverad än vad jag gjort på år.
Jag utmanar mig att ständigt lämna min comfort zone och på så sätt få chansen att uppleva nya saker.
Egentligen har jag nog aldrig mått såhär bra och att saker och ting bara rullar på utan att jag behöver anstränga mig.
Egentligen är ju allt jävligt bra så jag kanske ska sluta klaga! För vad har jag egentligen att klaga över?
