Frihet!
Känslan av att läsa klart det sista kapitlet och helt stänga igen boken är bitterljuv.
Har boken slutat bra lägger man den ifrån sig tillfredställd och med en fantastisk historia i minnet.
Men ett öppet slut som leder till fler frågor än svar får en att önska att boken hade fler sidor.
Ett öppet slut är det värsta efter en lång, spännande, sorglig, lycklig, romantisk och aningen tårfylld berättelse.
När man söker svar på varför?!
När man försöker se helheten, meningen och syftet med slutet..
Jag kan antingen grubbla i all evighet eller släppa historien. Samtidigt släppa det faktum att slutet var öppet och lämnade utrymmen för så mycket undran. Jag kan välja att stanna på samma ställe eller släppa taget.
I choose to run free!
Måndagsfilosofier, en vårtermin i Lund
Nu när det återstår knappa veckan av min 4e termin i Lund blir jag självklart lite filosofisk. Tänker tillbaka i tiden och hamnar i en kall januarimorgon på centralen i Sthlm. Det var den sista dagen på jullovet och dags för min resa tillbaka till Lund. Jag hade packat väskan full av förhoppningar, förväntningar, kärlek, lite rädsla men en jävla massa anamma. Terminen började som den skulle med skola, med kärlek, med et stor portion hopp och förväntan.
En månad in grusades allt och kärleken mellan C och mig tog slut en gång för alla. Det var med ett brustet hjärta, krossat förtroende men med sjukt mycket beslutsamhet som jag tog mig i kragen och bortstade bort dammet från kläderna. Fokus hamnade på mig, även om jag har hamnat ur kurs ett antal gånger under terminens gång, och jag började sakta få livet tillbaka. Träningen gick som på räls, skolan kunde inte ha känts bättre och långsamt började jag njuta av singellivet och allt vad det innebär. Helgerna gick från att vara mysiga pojkvänsstunder till att bli vilda, partykvällar som ofta slutade i en varm famn, för än hade jag inte släppt tryggheten helt.
Sakta men säkert, i takt med att blommarna slog ut och solens strålar började värma, har jag börjat öppna upp ögonen och se mig omkring. Efter att ha blundat i ett år möter jag nu blickarna hos nya människor, människor som gärna möter min blick tillbaka och många gånger slänger in ett litet leende på köpet. Ju fler människor som har korsat min väg desto mer har jag insett att behovet jag hade för bara någon måndad sedan, behovet att ha han nära, långsamt börjar bytas ut mot behovet att våga möta någon ny. Även om jag ibland tänker tillbaka så är det nu med glädje och en viss känsla av nostalgi.
För om jag har vuxit! Hon som kom ner till Lund i januari detta år är inte samma person som snart återvänder till Stockholm. Ibland undrar jag om det är har gått en termin eller en livsstid för allt som hänt.
Terminen har varit en lång, men underbar, uppförsbacke. Jag började längst ner med bottenlös sorg och ilsa. Sakta men säkert har jag under terminens gång vandrat den långa vägen mot lyckan högst upp. Ett antal mindre platåer har jag stött på och en och annan motgång iform av extra lutning eller en och annan storm. Men sammanlagt har vägen gått rakt uppåt och ju längre upp jag vandrat desto närmare har jag kommit solen och den bottenlösa sorgen har bytts ut mot ett sug på livet, på sommaren och på allt som finns bortom krönet. Suget på en tid som jag inte kan förutse. Den bottenlösa sorgen har blivit till toppen av lycka, glädje och livsslut. Känslan av att livet glöder går inte att beskriva i ord, den känslan kan bara levas och det är det jag gör just nu! Låter livet, tiden och stunden föra mig bortåt och framåt. Låter nyfikenheten, endorfinerna och känslan utmana mig att våga sådant som jag inte vågat förr. Låter hjärtat styra mina handlingar och stänger av förnuftet. Låter sommaren föra mig iväg.
Vart, det har jag ingen som helst aning om. Och det vill jag heller inte veta!
En månad in grusades allt och kärleken mellan C och mig tog slut en gång för alla. Det var med ett brustet hjärta, krossat förtroende men med sjukt mycket beslutsamhet som jag tog mig i kragen och bortstade bort dammet från kläderna. Fokus hamnade på mig, även om jag har hamnat ur kurs ett antal gånger under terminens gång, och jag började sakta få livet tillbaka. Träningen gick som på räls, skolan kunde inte ha känts bättre och långsamt började jag njuta av singellivet och allt vad det innebär. Helgerna gick från att vara mysiga pojkvänsstunder till att bli vilda, partykvällar som ofta slutade i en varm famn, för än hade jag inte släppt tryggheten helt.
Sakta men säkert, i takt med att blommarna slog ut och solens strålar började värma, har jag börjat öppna upp ögonen och se mig omkring. Efter att ha blundat i ett år möter jag nu blickarna hos nya människor, människor som gärna möter min blick tillbaka och många gånger slänger in ett litet leende på köpet. Ju fler människor som har korsat min väg desto mer har jag insett att behovet jag hade för bara någon måndad sedan, behovet att ha han nära, långsamt börjar bytas ut mot behovet att våga möta någon ny. Även om jag ibland tänker tillbaka så är det nu med glädje och en viss känsla av nostalgi.
För om jag har vuxit! Hon som kom ner till Lund i januari detta år är inte samma person som snart återvänder till Stockholm. Ibland undrar jag om det är har gått en termin eller en livsstid för allt som hänt.
Terminen har varit en lång, men underbar, uppförsbacke. Jag började längst ner med bottenlös sorg och ilsa. Sakta men säkert har jag under terminens gång vandrat den långa vägen mot lyckan högst upp. Ett antal mindre platåer har jag stött på och en och annan motgång iform av extra lutning eller en och annan storm. Men sammanlagt har vägen gått rakt uppåt och ju längre upp jag vandrat desto närmare har jag kommit solen och den bottenlösa sorgen har bytts ut mot ett sug på livet, på sommaren och på allt som finns bortom krönet. Suget på en tid som jag inte kan förutse. Den bottenlösa sorgen har blivit till toppen av lycka, glädje och livsslut. Känslan av att livet glöder går inte att beskriva i ord, den känslan kan bara levas och det är det jag gör just nu! Låter livet, tiden och stunden föra mig bortåt och framåt. Låter nyfikenheten, endorfinerna och känslan utmana mig att våga sådant som jag inte vågat förr. Låter hjärtat styra mina handlingar och stänger av förnuftet. Låter sommaren föra mig iväg.
Vart, det har jag ingen som helst aning om. Och det vill jag heller inte veta!
Den bittra sanningen
Det är faktiskt inte jätte kul att inte ha någon att dela vardagen med. Eller låt mig omformulera mig. Det är jätte skönt att jag har mina rutiner som jag följer och som gör mig lycklig, och jag vet att skulle jag ha en person extra i mitt hem skulle rutinerna lätt ruckas och bortprioriteras. Jag har min skola som jag vill lyckas med. Jag har all min träning som ska utföras och detta med kvalite OCH kvantitet. Jag har mina egna små mysstunder med en bra bok. Jag har alla mina promenader som jag går nästan alla veckans dagar. Alla dessa saker gör mig glad, harmonisk, lycklig.. You name it!
De senaste månaderna har jag bara fokuserat på mig själv och mitt eget välbefinnande och det har verkligen gett resultat. Jag har gjort saker jag aldrig trodde jag skulle våga, jag har träffat mängder med nya människor, varit på galna fester och framför allt så har jag efter många långa nätter äntligen kommit över C. Kvar finns vackra minnen och en annan typ av kärlek, ni vet en sådan kärlek som kommer i efterhand när man blickar tillbaka och kan uppskatta det som var för att det bara var helt fantastiskt. Men kärleks känslorna är sedan en tid tillbaka borta och även det ständiga behovet att ha han i min närhet. Jag önskar den fina människan det bästa i denna värld och lite till. Han är helt fantastisk och jag hoppas innerligt att vi kommer förbli vänner för det vore en stor förlust att för alltid tappa en sådan glädjespridare! Jag kan äntligen säga att jag är en lycklig singel!
Men trots det, trots att jag är singel och lycklig, trots att jag trivs med mina vardagsrutiner och smått galna singelliv så skulle det vara härligt att ha någon att dela allt med. Ni vet, någon som ger kommer och ger en stor kram bara för att. Någon som kliver upp när klockan ringer och fixar iordning morgon kaffet. Någon som kan massera bort den molande värken i min axel. Någon att prata med under alla mina miljontals sömnlösa nätter. Någon som med glädje slänger ihop en snabb middag när jag inte orkar. Någon som delar min vardag med alla dess upp- och nedgångar.
En vän, en pojkvän. Det spelar mindre roll. Men någon av det motsatta könet som kan ge den typ av kärlek som mina tjejkompisar inte kan (inte på grund av att det inte är helt fantastiska utan för att jag gärna inte vill gosa med dem på det sättet) och som framför allt orkar med mig de gånger som livet inte alltid är på min sida.
Fram tills dess att den personen uppenbarar sig fortsätter jag mina rutiner och njuter av att vara fri och obunden. För även om det är härligt att dela vardagen med någon så är det minst lika härligt att dela den med mig själv och alla mina underhållande, galna, gulliga och kärleksfulla vänner!
De senaste månaderna har jag bara fokuserat på mig själv och mitt eget välbefinnande och det har verkligen gett resultat. Jag har gjort saker jag aldrig trodde jag skulle våga, jag har träffat mängder med nya människor, varit på galna fester och framför allt så har jag efter många långa nätter äntligen kommit över C. Kvar finns vackra minnen och en annan typ av kärlek, ni vet en sådan kärlek som kommer i efterhand när man blickar tillbaka och kan uppskatta det som var för att det bara var helt fantastiskt. Men kärleks känslorna är sedan en tid tillbaka borta och även det ständiga behovet att ha han i min närhet. Jag önskar den fina människan det bästa i denna värld och lite till. Han är helt fantastisk och jag hoppas innerligt att vi kommer förbli vänner för det vore en stor förlust att för alltid tappa en sådan glädjespridare! Jag kan äntligen säga att jag är en lycklig singel!
Men trots det, trots att jag är singel och lycklig, trots att jag trivs med mina vardagsrutiner och smått galna singelliv så skulle det vara härligt att ha någon att dela allt med. Ni vet, någon som ger kommer och ger en stor kram bara för att. Någon som kliver upp när klockan ringer och fixar iordning morgon kaffet. Någon som kan massera bort den molande värken i min axel. Någon att prata med under alla mina miljontals sömnlösa nätter. Någon som med glädje slänger ihop en snabb middag när jag inte orkar. Någon som delar min vardag med alla dess upp- och nedgångar.
En vän, en pojkvän. Det spelar mindre roll. Men någon av det motsatta könet som kan ge den typ av kärlek som mina tjejkompisar inte kan (inte på grund av att det inte är helt fantastiska utan för att jag gärna inte vill gosa med dem på det sättet) och som framför allt orkar med mig de gånger som livet inte alltid är på min sida.
Fram tills dess att den personen uppenbarar sig fortsätter jag mina rutiner och njuter av att vara fri och obunden. För även om det är härligt att dela vardagen med någon så är det minst lika härligt att dela den med mig själv och alla mina underhållande, galna, gulliga och kärleksfulla vänner!
