Den bittra sanningen
Det är faktiskt inte jätte kul att inte ha någon att dela vardagen med. Eller låt mig omformulera mig. Det är jätte skönt att jag har mina rutiner som jag följer och som gör mig lycklig, och jag vet att skulle jag ha en person extra i mitt hem skulle rutinerna lätt ruckas och bortprioriteras. Jag har min skola som jag vill lyckas med. Jag har all min träning som ska utföras och detta med kvalite OCH kvantitet. Jag har mina egna små mysstunder med en bra bok. Jag har alla mina promenader som jag går nästan alla veckans dagar. Alla dessa saker gör mig glad, harmonisk, lycklig.. You name it!
De senaste månaderna har jag bara fokuserat på mig själv och mitt eget välbefinnande och det har verkligen gett resultat. Jag har gjort saker jag aldrig trodde jag skulle våga, jag har träffat mängder med nya människor, varit på galna fester och framför allt så har jag efter många långa nätter äntligen kommit över C. Kvar finns vackra minnen och en annan typ av kärlek, ni vet en sådan kärlek som kommer i efterhand när man blickar tillbaka och kan uppskatta det som var för att det bara var helt fantastiskt. Men kärleks känslorna är sedan en tid tillbaka borta och även det ständiga behovet att ha han i min närhet. Jag önskar den fina människan det bästa i denna värld och lite till. Han är helt fantastisk och jag hoppas innerligt att vi kommer förbli vänner för det vore en stor förlust att för alltid tappa en sådan glädjespridare! Jag kan äntligen säga att jag är en lycklig singel!
Men trots det, trots att jag är singel och lycklig, trots att jag trivs med mina vardagsrutiner och smått galna singelliv så skulle det vara härligt att ha någon att dela allt med. Ni vet, någon som ger kommer och ger en stor kram bara för att. Någon som kliver upp när klockan ringer och fixar iordning morgon kaffet. Någon som kan massera bort den molande värken i min axel. Någon att prata med under alla mina miljontals sömnlösa nätter. Någon som med glädje slänger ihop en snabb middag när jag inte orkar. Någon som delar min vardag med alla dess upp- och nedgångar.
En vän, en pojkvän. Det spelar mindre roll. Men någon av det motsatta könet som kan ge den typ av kärlek som mina tjejkompisar inte kan (inte på grund av att det inte är helt fantastiska utan för att jag gärna inte vill gosa med dem på det sättet) och som framför allt orkar med mig de gånger som livet inte alltid är på min sida.
Fram tills dess att den personen uppenbarar sig fortsätter jag mina rutiner och njuter av att vara fri och obunden. För även om det är härligt att dela vardagen med någon så är det minst lika härligt att dela den med mig själv och alla mina underhållande, galna, gulliga och kärleksfulla vänner!
De senaste månaderna har jag bara fokuserat på mig själv och mitt eget välbefinnande och det har verkligen gett resultat. Jag har gjort saker jag aldrig trodde jag skulle våga, jag har träffat mängder med nya människor, varit på galna fester och framför allt så har jag efter många långa nätter äntligen kommit över C. Kvar finns vackra minnen och en annan typ av kärlek, ni vet en sådan kärlek som kommer i efterhand när man blickar tillbaka och kan uppskatta det som var för att det bara var helt fantastiskt. Men kärleks känslorna är sedan en tid tillbaka borta och även det ständiga behovet att ha han i min närhet. Jag önskar den fina människan det bästa i denna värld och lite till. Han är helt fantastisk och jag hoppas innerligt att vi kommer förbli vänner för det vore en stor förlust att för alltid tappa en sådan glädjespridare! Jag kan äntligen säga att jag är en lycklig singel!
Men trots det, trots att jag är singel och lycklig, trots att jag trivs med mina vardagsrutiner och smått galna singelliv så skulle det vara härligt att ha någon att dela allt med. Ni vet, någon som ger kommer och ger en stor kram bara för att. Någon som kliver upp när klockan ringer och fixar iordning morgon kaffet. Någon som kan massera bort den molande värken i min axel. Någon att prata med under alla mina miljontals sömnlösa nätter. Någon som med glädje slänger ihop en snabb middag när jag inte orkar. Någon som delar min vardag med alla dess upp- och nedgångar.
En vän, en pojkvän. Det spelar mindre roll. Men någon av det motsatta könet som kan ge den typ av kärlek som mina tjejkompisar inte kan (inte på grund av att det inte är helt fantastiska utan för att jag gärna inte vill gosa med dem på det sättet) och som framför allt orkar med mig de gånger som livet inte alltid är på min sida.
Fram tills dess att den personen uppenbarar sig fortsätter jag mina rutiner och njuter av att vara fri och obunden. För även om det är härligt att dela vardagen med någon så är det minst lika härligt att dela den med mig själv och alla mina underhållande, galna, gulliga och kärleksfulla vänner!
Kommentarer
Trackback
