Jag fick låna en ängel
Jag var inte redo. Hur skulle jag kunna vara reda på det som väntade? Jag var inte redo för att få veta sanningen, sanningen att du har gått vidare, blickar framåt med och mot något nytt. Vart är jag? Jag står kvar. Förvånad, förundrad, förvirrad. Ett slag i magen, en kniv i hjärtat, en förstörd själ.
Jag är värdelös, jag är inget värt, jag är inget för någon utan jag bara är. För mig själv.
Slaget slutar inte, det är ren misshandel. Kniven sitter kvar och en osynlig hand vrider, trycker, gör allt för att orsaka smärta. Min själv, mitt jag, mitt allt och framförallt min kärlek är aldrig mer. Det är borta.
Det värkte och jag kved av smärta och rädsla, vred mig i plågor men något annat hände. Jag fick styrka, styrkan att våga kliva ut i världen på nytt, styrkan att stå på mina egna ben. Faller jag nu finns det ingen som tar emot mig, faller jag nu är det upp till mig själv att klättra upp på nytt. Det är en bra tanke. det ger mig styrka, mod och lust att börja klättra. För jag är stark.
Ett hjärta kan inte läka så länge det drar åt två håll, två krafter som sliter. Men med facit i hand och sanningen svart på vitt är hjärtat mitt. Jag kan rensa ut. Möblera om. Finna nya rum, nya vrår och nya ställen som kan rymma ny kärlek, ny lycka och nya människor. Men längst in, någonstans i den mittersta mitt sparar jag en plats för dig, för det du gav, för det vi hade. Du visade vad kärlek var, du väckte min kropp, tinade upp mitt hjärta och fick mig att känna på ett sätt jag aldrig tidigare känt. Det sägs att underbart är kort men jag älskar hellre kort än inte få älska alls.
Men nu tar jag klivet, hoppar rakt ut i det okända. Och nu gör jag det utan fallskärm
Jag är värdelös, jag är inget värt, jag är inget för någon utan jag bara är. För mig själv.
Slaget slutar inte, det är ren misshandel. Kniven sitter kvar och en osynlig hand vrider, trycker, gör allt för att orsaka smärta. Min själv, mitt jag, mitt allt och framförallt min kärlek är aldrig mer. Det är borta.
Det värkte och jag kved av smärta och rädsla, vred mig i plågor men något annat hände. Jag fick styrka, styrkan att våga kliva ut i världen på nytt, styrkan att stå på mina egna ben. Faller jag nu finns det ingen som tar emot mig, faller jag nu är det upp till mig själv att klättra upp på nytt. Det är en bra tanke. det ger mig styrka, mod och lust att börja klättra. För jag är stark.
Ett hjärta kan inte läka så länge det drar åt två håll, två krafter som sliter. Men med facit i hand och sanningen svart på vitt är hjärtat mitt. Jag kan rensa ut. Möblera om. Finna nya rum, nya vrår och nya ställen som kan rymma ny kärlek, ny lycka och nya människor. Men längst in, någonstans i den mittersta mitt sparar jag en plats för dig, för det du gav, för det vi hade. Du visade vad kärlek var, du väckte min kropp, tinade upp mitt hjärta och fick mig att känna på ett sätt jag aldrig tidigare känt. Det sägs att underbart är kort men jag älskar hellre kort än inte få älska alls.
Men nu tar jag klivet, hoppar rakt ut i det okända. Och nu gör jag det utan fallskärm
Kommentarer
Trackback
