What A Life

Att man trivs FÖR bra ihop. Det är konstigt. Det får en att bli konstig. Det får en att tänka allt annat än rationella tankar. Tankar om att starta upp något som man vet inte funkar. I alla fall inte just nu.
Att man trivs FÖR bra ihop. Det är läskigt. Det får en att riva sina murar. Det får en att slappna av och låta den andre se in i ens ögon och skåda ens allra innersta. Det är alla ens rädslor finns väl dolda. Men som framför väller fram likt vågor.
Att man trivs FÖR bra ihop. Det värmer och bränner. Hettar och kyler. Det får en att skratta. Det får en att gråta. Det får en att bli ett barn som stampar i golvet och stirrar med envisa ögon. Det får en att mjukna och formas intill den kroppen.
Att man trivs FÖR bra ihop. När kärleken flytt sin väg och tiden inte räcker till. När andra skulle välja att gå vidare så väljer vi att stanna kvar. För vi trivs så bra ihop. Vi trivs så bra ihop att vi måste ta en paus från att trivas.

Jag stannade upp, tog ett andetag och såg mig omkring. Jag såg allt som var så bekant. Som jag känner så väl. Som är en stor del av mig. Smålog lite åt dig och det ironiska i situationen. Aldrig trodde jag att det skulle komma en dag då jag faktiskt skulle behöva komma fram till en slutsats som denna. Att vi helt enkelt trivs FÖR bra ihop. Vem kommer fram till en sådan sak? Så vi skakade hand på att fortsätta trivas ihop. På att fortsätta bygga en vänskap på en stark, stabil grund. Ett löfte om att saker och ting bara kan bli bättre. Men också ett löfte om att vi måste trivas lite mindre bra ihop i framtiden. För bådas skull.
Helt ärligt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta...

Lycklig. Lyckligare. Lyckligast!
Det är precis vad jag är idag! Så otroligt lycklig och glad, allt känns perfekt och allt som var jobbigt och tungt för bara några veckor sedan är förlåtet och i det förflutna. Somnade som en stock i en varm famn igår med en fin viskning i örat. Skål för vänner, skål för livet, skål för att vi har hittat en balans mellan alla galenskaper och skål för en ny tid och en livslång vänskap!

Välbehövlig helg i Stockholm. Välbehövlig var ordet!
Familjemys. Kompismys. Alkoholmys. Har hunnit med lite av både det ena och det andra.
Helgens fail: Ragget jag trodde var minst 87:a visade sig vara 92:a.
Helgens lycka: Söndagens telefonsamtal som fick 300 kg att lyftas från mina axlar! Fick chansen att säga allt jag tänker och känner. Fick chansen att förlåta och gå vidare. Fick chansen att höra rösten som så många gånger fått tårarna att sluta rinna och leendet att spridas på mina läppar. Fick chansen att släppa taget om ilskan och tro på en bättre framtid för oss två på varsitt håll och tillsanmans fast på ett nytt sätt.

Kunde somna på söndagskvällen med ett leende på läpparna. Lycka i hjärtat.
Släpper nu ilskan. Släpper taget och hoppar rakt ut i det okända. Släpper allt för att bara leva!

Du ska veta en sak. Jag älskar dig så oerhört mycket! Jag har älskat dig sedan dag 1 den där torsdagen i mars förra året. Men allt du har gjort. De senaste veckornas sanningar och lögner. Det sätter sina spår. Jag behöver tid. Min tid. Bara för mig själv. Men jag älskar dig. Och jag finns där för dig. Jag finns där för dig den dagen du faller!

Imorse när jag vaknade kände jag något. Det startade nere i maggropen och spreds sig genom kroppen. Jag gjorde ett försök att ta mig upp och lyckades. Mitt i frukosten slog det mig. Magen fullkomligen skrek. Skrek att detta är första morgonen, den första för alltid, som jag vaknar upp ensam utan dig.
Att säga att jag avskyr ordet för alltid är bara början. För alltid, för evigt. Ord jag har förknippat med dig och oss. För alltid, förevigt. Ord som nu betyder att slutet på något som var idag är början på en ny tid. En tid utan dig.
Jag vill inte vakna upp utan dig. Jag vill vakna upp och veta att du finns, om inte bredvid mig någon annanstans. Men att du finns. Att du finns för mig. För oss.

Dagen har varit ett töcken av väldold sorg men också stunder av ren och sann glädje.
Förhoppningsvis kommer sorgen allt mer bytas ut mot glädje. Glädje över det som var.

Dina ord träffade rätt i hjärtat. Smärtsamt och verkligt denna gång. Jag ville skrika högt, banka och slå. Ut med all ångest, all smärta och all gråt. I panik rev jag sönder din present. Rev sönder mitt hjärta. Slängde bitarna hårt och med ilska mot dig. Bitarna av det papper som var mitt hjärta. Det tog två sekunder innan jag ångrade. Innan jag ångrade min ilska och mina ord men det var två sekunder försent. Beslutsamt har jag försökt att tejpa ihop bitarna av det som är trasigt. Men hur mycket jag än vill och försöker laga det som är trasigt desto tydligare inser jag att det jag försöker tejpa ihop endast är bitar av det som en gång var. Bitarna av det som en gång var så bra. Insikten skrämmer mig. Men är likväl är lättnad. Med försiktighet har jag försökt tejpa ihop delarna, noga för att sidorna ska passa med varandra. Skadorna syns fortfarande tydligt. Men det är inte skadorna jag ser. Det är den bit som fortfarande är hel. Det är stor bit och den säger mig att det kommer att bli bra. För snart ett år sedan flyttade du in i mitt hjärta för att bygga om. Du inredde mitt hjärta. Pyntade min själ. Jag ska ta dina möbler och sitt i dem, prova dem, flytta om och renovera. Det ska bli något nytt utav det du gav. Något fint. Med vetskapen om att det inte är slutet utan bara början kan njuta av alla minen. Av allt du har gett mig.
För inget var i onödan.

Det gör ont och det kommer att göra ont. Jag vill att det ska göra ont för jag vill känna. Känna att smärtan är verklig, Jag har redan sagt det men jag vill säga det igen, Jag älskar Dig! Du är fantastisk, underbar och alla superlativ däremellan. Men just nu är det inte vår tid, just nu finns det inte tid att låta vår kärlek gro, växa och frödas. Men de kommer bli bättre, för det blir alltid bättre. Förr eller senare. Jag försöker bara att orka med att andas, att veta att jag nu måste ta det stora, läskiga steget. Steget bort från all trygghet. Men det känns bra, för jag vet att det blir bra. Jag älskar dig och glömmer aldrig!

Härmed lovar jag dig att bli bättre.
Varför?
För att jag älskar och vill vara med dig.
Dig och ingen annan.

Då var det över och jag slipper undra, slipper vänta för nu har jag äntligen fått veta.
Men vad jag inte förstår är hur detta kom att hända just nu?
En vanlig tisdag förmiddag så slog tanken dig helt plötsligt?
Att det fick räcka, att det var nog.
Nej, jag förstår faktiskt inte vad som fick dig att ändra på dig.
Vill jag veta?
Ja..
.. eller kanske nej!

Jag tog ett djupt andetag. Ångrade mig. Försökte igen. Höll tillbaka. Tog sats. Jag hade denna chans. Perfekt. Bara tre små ord. Kan vara vilka tre ord som helst. Men inte dessa. Laddade med kärlek, känsla, tro och hopp.
Jag tog ett djupt andetag. Ångrade mig. Försökte igen.
Jag. Älskar. Dig!

För underbar känsla att ta en paus i pluggandet för att prova kläder. Och inte vilka kläder som helst, utan just det plagg som jag har haft lite undangömda då de efter sommaren var alldeles alldeles för små! Anledningen till det har jag spårat tillbaka till lite för mycket mat, lite för lite träning och sommaren 2010 samt den allra största boven: mina P-ringar. Tyckte att dem i början var fantastiska, ingen mensvärk, bara 3 dagars mens, bättre hy, inga humörssväningar etc. Men efter ca 5 månader på dem började jag undra vad som hänt med min kropp. Den kändes svullen, klumpig och bröst, midja, rumpa, lår och höfter hade bara exploderat i omfång. Trots att jag ökade på träningsmängden och skar ner på maten så växte jag snarare än krympte.
Alla fina klänningar, byxor och tajta kjolar var bara att glömma och det värsta av alla konsekvenser av P-ringarna var (och är) bristningarna på brösten. Jag har få komplex men just dessa bristningar kan verkligen få mig att gråta krokodiltårar!
Så tillslut fick jag NOG! Och i julas sa jag hej då sa jag till P-ringarna och kastade dem tillsammans med mina bekymmer ner i soporna. Efter ca 2 veckor började jag märka skillnad. Helt plötsligt var det som om jag klev ur ett skal och lämnade den Mikaela som hade fått alla dess klumpiga kurvor bakom mig och fortsatte framåt i ett nytt skal. Samtidigt lade jag även om min träning, efter mycket läsande kom jag fram till att styrketräning är min grej för att få en grym figur. I samma veva förändrade jag även min syn på "idealet" och fann att muskler och tonande rumpor är otroligt mycket mer attraktivt än skinn och ben. Jag sa hej då till smalhetsen som trots förnekande har legat i mitt bakhuvud och välkomnande en framtida kropp med samma kurvor som idag fast 1000 gånger starkare! 
Nu är det slutet av maj och jag ser och framförallt känner jag resultaten. Jag är så mycket starkare och jag ser starkare ut. Några enorma förändringar har knappast skett utan det som ändrats är snarare små och subtila saker. Axlarna är lite bredare och likaså ryggen vilken är väldefinierad. Magen har blivit fastare, muskelkonturerna går att definiera längs med sidorna och vid höfterna. Rutor börjar långsamt att smyga fram. Rumpan har fått sig ett lyft, och ett rejält sådant! Låren har även dem fått mer konturer även om det storleksmässigt inte skiljer så mycket från förra våren även om det styrkemässigt gör det. Armarna, mina fina armar, har vuxit och det är där mycket förändring i styrka har skett. Jag kämpar fortfarande på för musklerna ska synas mer men skillnad syns vill jag lova.
Tillbaka till dem där kläderna. Under vårens gång har jag provat de plagg som i höstas var otänkbara och idag har jag fått belöning för mitt slit. Kläderna glider på och sitter perfekt! Varken för stora eller för små. Jag drar återigen en 36a med undantag för toppar som sitter tajt runt bröstkorgen, en rejäl omfångsökning av ryggen har lett till att 38an är att föredra. I byxor har jag 26-27 och jag idag fick jag på mig mina vita jeans strl 26 som jag inte kunnat ha på flera år.

Vad jag vill säga med det här inlägget är flera saker. Det första är att jag är sjuk stolt över vad jag åstadkommit med mig själv rent fysisk men också psykiskt. Att jag förändrade min syn på idealkroppen var nödvändigt för att ens kunna börja. Att jag sedan sa bye bye till P-ringar och hormoner är en annan sak. Visst jag ska inte ljuga, det blri helt klart krångligare när man har pojkvän och det ställer helt andra krav och allt spontant är bara att glömma om man inte har skydd med sig. Men samtidigt, det är mitt liv och ingen annan än jag får bestämma över hur jag vill leva mitt liv. För mig och C funkar det alldeles utmärkt och den dagen han börjar tjata så är ju frågan om en sådan person är något att ha. Man måste respektera varandra, punkt slut!
Det sista jag vill säga är till er tjejer! SLUTA UPP MED ATT TRO ATT SMALT=SNYGGT! Fråga så gott som vilken kille som helst vad dem föredrar, benrangel eller kurvor. Jag lovar att 99,9 % kommer svara kurvor. Grejen med styrketräning (och tung sådan) är att den formar våra kurvor så att de blir absolut topp samtidigt som hela kroppen tajtas till, blir fastare och starkare. Glöm inte heller att mer muskler=högreförbränning=mer fett förbränns=vi känner oss fastare och smalare!
Det kan aldrig nog påpekas att STRONG IS THE NEW SKINNY!

Igår fick jag en ny mjölkskummare av min (sedan i lördags officiella) pojkvän eftersom jag slängde min i golvet. Behöver jag säga att jag blev lycklig? Behöver jag säga att han gör mig lycklig? Behöver jag säga att jag tycker mega mycket om han?

Fatta att få vakna upp bredvid den här killen, en sådan enorm lycka!


Vi har iallafall haft en helt fantastisk fredagskväll med massor av mat, film och mys. Idag kom vi upp i bra tid, mumsade i oss frukost och satte oss sedan på Blekingskas gård i solen och bara njööööt! Trodde inte solen tod sådär jätte mycket, men sen kom jag in och kollade mig i spegeln. Hoppsan säger jag bara! Helt röd på bröstet och i ansiktet.. hehe
Förhoppningsvis lägger det sig till imorgon så att jag kan sola lite till.
Helt underbart att solen äntligen värmer och bränner, våren har kommit till Lund och en massa härliga känslor med den. Jag känner att Lundavåren 2011 kommer bli något utöver det vanliga.