Jag får liksom ingen ordning
Att man trivs FÖR bra ihop. Det är konstigt. Det får en att bli konstig. Det får en att tänka allt annat än rationella tankar. Tankar om att starta upp något som man vet inte funkar. I alla fall inte just nu.
Att man trivs FÖR bra ihop. Det är läskigt. Det får en att riva sina murar. Det får en att slappna av och låta den andre se in i ens ögon och skåda ens allra innersta. Det är alla ens rädslor finns väl dolda. Men som framför väller fram likt vågor.
Att man trivs FÖR bra ihop. Det värmer och bränner. Hettar och kyler. Det får en att skratta. Det får en att gråta. Det får en att bli ett barn som stampar i golvet och stirrar med envisa ögon. Det får en att mjukna och formas intill den kroppen.
Att man trivs FÖR bra ihop. När kärleken flytt sin väg och tiden inte räcker till. När andra skulle välja att gå vidare så väljer vi att stanna kvar. För vi trivs så bra ihop. Vi trivs så bra ihop att vi måste ta en paus från att trivas.
Jag stannade upp, tog ett andetag och såg mig omkring. Jag såg allt som var så bekant. Som jag känner så väl. Som är en stor del av mig. Smålog lite åt dig och det ironiska i situationen. Aldrig trodde jag att det skulle komma en dag då jag faktiskt skulle behöva komma fram till en slutsats som denna. Att vi helt enkelt trivs FÖR bra ihop. Vem kommer fram till en sådan sak? Så vi skakade hand på att fortsätta trivas ihop. På att fortsätta bygga en vänskap på en stark, stabil grund. Ett löfte om att saker och ting bara kan bli bättre. Men också ett löfte om att vi måste trivas lite mindre bra ihop i framtiden. För bådas skull.
Helt ärligt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta...
Att man trivs FÖR bra ihop. Det är läskigt. Det får en att riva sina murar. Det får en att slappna av och låta den andre se in i ens ögon och skåda ens allra innersta. Det är alla ens rädslor finns väl dolda. Men som framför väller fram likt vågor.
Att man trivs FÖR bra ihop. Det värmer och bränner. Hettar och kyler. Det får en att skratta. Det får en att gråta. Det får en att bli ett barn som stampar i golvet och stirrar med envisa ögon. Det får en att mjukna och formas intill den kroppen.
Att man trivs FÖR bra ihop. När kärleken flytt sin väg och tiden inte räcker till. När andra skulle välja att gå vidare så väljer vi att stanna kvar. För vi trivs så bra ihop. Vi trivs så bra ihop att vi måste ta en paus från att trivas.
Jag stannade upp, tog ett andetag och såg mig omkring. Jag såg allt som var så bekant. Som jag känner så väl. Som är en stor del av mig. Smålog lite åt dig och det ironiska i situationen. Aldrig trodde jag att det skulle komma en dag då jag faktiskt skulle behöva komma fram till en slutsats som denna. Att vi helt enkelt trivs FÖR bra ihop. Vem kommer fram till en sådan sak? Så vi skakade hand på att fortsätta trivas ihop. På att fortsätta bygga en vänskap på en stark, stabil grund. Ett löfte om att saker och ting bara kan bli bättre. Men också ett löfte om att vi måste trivas lite mindre bra ihop i framtiden. För bådas skull.
Helt ärligt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta...
Kommentarer
Trackback
