What A Life

Dina ord träffade rätt i hjärtat. Smärtsamt och verkligt denna gång. Jag ville skrika högt, banka och slå. Ut med all ångest, all smärta och all gråt. I panik rev jag sönder din present. Rev sönder mitt hjärta. Slängde bitarna hårt och med ilska mot dig. Bitarna av det papper som var mitt hjärta. Det tog två sekunder innan jag ångrade. Innan jag ångrade min ilska och mina ord men det var två sekunder försent. Beslutsamt har jag försökt att tejpa ihop bitarna av det som är trasigt. Men hur mycket jag än vill och försöker laga det som är trasigt desto tydligare inser jag att det jag försöker tejpa ihop endast är bitar av det som en gång var. Bitarna av det som en gång var så bra. Insikten skrämmer mig. Men är likväl är lättnad. Med försiktighet har jag försökt tejpa ihop delarna, noga för att sidorna ska passa med varandra. Skadorna syns fortfarande tydligt. Men det är inte skadorna jag ser. Det är den bit som fortfarande är hel. Det är stor bit och den säger mig att det kommer att bli bra. För snart ett år sedan flyttade du in i mitt hjärta för att bygga om. Du inredde mitt hjärta. Pyntade min själ. Jag ska ta dina möbler och sitt i dem, prova dem, flytta om och renovera. Det ska bli något nytt utav det du gav. Något fint. Med vetskapen om att det inte är slutet utan bara början kan njuta av alla minen. Av allt du har gett mig.
För inget var i onödan.