Ett steg i rätt riktning
Imorse när jag vaknade kände jag något. Det startade nere i maggropen och spreds sig genom kroppen. Jag gjorde ett försök att ta mig upp och lyckades. Mitt i frukosten slog det mig. Magen fullkomligen skrek. Skrek att detta är första morgonen, den första för alltid, som jag vaknar upp ensam utan dig.
Att säga att jag avskyr ordet för alltid är bara början. För alltid, för evigt. Ord jag har förknippat med dig och oss. För alltid, förevigt. Ord som nu betyder att slutet på något som var idag är början på en ny tid. En tid utan dig.
Jag vill inte vakna upp utan dig. Jag vill vakna upp och veta att du finns, om inte bredvid mig någon annanstans. Men att du finns. Att du finns för mig. För oss.
Dagen har varit ett töcken av väldold sorg men också stunder av ren och sann glädje.
Förhoppningsvis kommer sorgen allt mer bytas ut mot glädje. Glädje över det som var.
Att säga att jag avskyr ordet för alltid är bara början. För alltid, för evigt. Ord jag har förknippat med dig och oss. För alltid, förevigt. Ord som nu betyder att slutet på något som var idag är början på en ny tid. En tid utan dig.
Jag vill inte vakna upp utan dig. Jag vill vakna upp och veta att du finns, om inte bredvid mig någon annanstans. Men att du finns. Att du finns för mig. För oss.
Dagen har varit ett töcken av väldold sorg men också stunder av ren och sann glädje.
Förhoppningsvis kommer sorgen allt mer bytas ut mot glädje. Glädje över det som var.
Kommentarer
Trackback
