One track mile
Känns som om jag fastnat. Fastnat i ett och samma spår som upprepas om och om igen. Panik. Ångest. Livsglöd som slocknar. Dagarna är desamma, går upp, går till skolan, kommer hem, tränar, lägger mig. Vart tog spontaniteten och impulserna vägen? Vad hände med hoppet?
Ljusglimten, det som fick varje dag att likna rosa, fluffiga moln glider längre och längre bort. Har nåt den punkt då jag knappt ser det i horisonten. Det som var bleknar då minnen suddas ut. Igår och för en vecka sedan är historia idag, historia som jag knappt minns. Allt gick så fort, jag gick för fort. För fort för att hinna se och känna in vad som egentligen hände.
Jag ville gå tillbaka, sakta ner mig själv och njuta av det lilla som fanns. Njuta. På riktigt. För det var det värt.
Ljusglimten, det som fick varje dag att likna rosa, fluffiga moln glider längre och längre bort. Har nåt den punkt då jag knappt ser det i horisonten. Det som var bleknar då minnen suddas ut. Igår och för en vecka sedan är historia idag, historia som jag knappt minns. Allt gick så fort, jag gick för fort. För fort för att hinna se och känna in vad som egentligen hände.
Jag ville gå tillbaka, sakta ner mig själv och njuta av det lilla som fanns. Njuta. På riktigt. För det var det värt.
Kommentarer
Trackback
