Måndagsfilosofier, en vårtermin i Lund
Nu när det återstår knappa veckan av min 4e termin i Lund blir jag självklart lite filosofisk. Tänker tillbaka i tiden och hamnar i en kall januarimorgon på centralen i Sthlm. Det var den sista dagen på jullovet och dags för min resa tillbaka till Lund. Jag hade packat väskan full av förhoppningar, förväntningar, kärlek, lite rädsla men en jävla massa anamma. Terminen började som den skulle med skola, med kärlek, med et stor portion hopp och förväntan.
En månad in grusades allt och kärleken mellan C och mig tog slut en gång för alla. Det var med ett brustet hjärta, krossat förtroende men med sjukt mycket beslutsamhet som jag tog mig i kragen och bortstade bort dammet från kläderna. Fokus hamnade på mig, även om jag har hamnat ur kurs ett antal gånger under terminens gång, och jag började sakta få livet tillbaka. Träningen gick som på räls, skolan kunde inte ha känts bättre och långsamt började jag njuta av singellivet och allt vad det innebär. Helgerna gick från att vara mysiga pojkvänsstunder till att bli vilda, partykvällar som ofta slutade i en varm famn, för än hade jag inte släppt tryggheten helt.
Sakta men säkert, i takt med att blommarna slog ut och solens strålar började värma, har jag börjat öppna upp ögonen och se mig omkring. Efter att ha blundat i ett år möter jag nu blickarna hos nya människor, människor som gärna möter min blick tillbaka och många gånger slänger in ett litet leende på köpet. Ju fler människor som har korsat min väg desto mer har jag insett att behovet jag hade för bara någon måndad sedan, behovet att ha han nära, långsamt börjar bytas ut mot behovet att våga möta någon ny. Även om jag ibland tänker tillbaka så är det nu med glädje och en viss känsla av nostalgi.
För om jag har vuxit! Hon som kom ner till Lund i januari detta år är inte samma person som snart återvänder till Stockholm. Ibland undrar jag om det är har gått en termin eller en livsstid för allt som hänt.
Terminen har varit en lång, men underbar, uppförsbacke. Jag började längst ner med bottenlös sorg och ilsa. Sakta men säkert har jag under terminens gång vandrat den långa vägen mot lyckan högst upp. Ett antal mindre platåer har jag stött på och en och annan motgång iform av extra lutning eller en och annan storm. Men sammanlagt har vägen gått rakt uppåt och ju längre upp jag vandrat desto närmare har jag kommit solen och den bottenlösa sorgen har bytts ut mot ett sug på livet, på sommaren och på allt som finns bortom krönet. Suget på en tid som jag inte kan förutse. Den bottenlösa sorgen har blivit till toppen av lycka, glädje och livsslut. Känslan av att livet glöder går inte att beskriva i ord, den känslan kan bara levas och det är det jag gör just nu! Låter livet, tiden och stunden föra mig bortåt och framåt. Låter nyfikenheten, endorfinerna och känslan utmana mig att våga sådant som jag inte vågat förr. Låter hjärtat styra mina handlingar och stänger av förnuftet. Låter sommaren föra mig iväg.
Vart, det har jag ingen som helst aning om. Och det vill jag heller inte veta!
En månad in grusades allt och kärleken mellan C och mig tog slut en gång för alla. Det var med ett brustet hjärta, krossat förtroende men med sjukt mycket beslutsamhet som jag tog mig i kragen och bortstade bort dammet från kläderna. Fokus hamnade på mig, även om jag har hamnat ur kurs ett antal gånger under terminens gång, och jag började sakta få livet tillbaka. Träningen gick som på räls, skolan kunde inte ha känts bättre och långsamt började jag njuta av singellivet och allt vad det innebär. Helgerna gick från att vara mysiga pojkvänsstunder till att bli vilda, partykvällar som ofta slutade i en varm famn, för än hade jag inte släppt tryggheten helt.
Sakta men säkert, i takt med att blommarna slog ut och solens strålar började värma, har jag börjat öppna upp ögonen och se mig omkring. Efter att ha blundat i ett år möter jag nu blickarna hos nya människor, människor som gärna möter min blick tillbaka och många gånger slänger in ett litet leende på köpet. Ju fler människor som har korsat min väg desto mer har jag insett att behovet jag hade för bara någon måndad sedan, behovet att ha han nära, långsamt börjar bytas ut mot behovet att våga möta någon ny. Även om jag ibland tänker tillbaka så är det nu med glädje och en viss känsla av nostalgi.
För om jag har vuxit! Hon som kom ner till Lund i januari detta år är inte samma person som snart återvänder till Stockholm. Ibland undrar jag om det är har gått en termin eller en livsstid för allt som hänt.
Terminen har varit en lång, men underbar, uppförsbacke. Jag började längst ner med bottenlös sorg och ilsa. Sakta men säkert har jag under terminens gång vandrat den långa vägen mot lyckan högst upp. Ett antal mindre platåer har jag stött på och en och annan motgång iform av extra lutning eller en och annan storm. Men sammanlagt har vägen gått rakt uppåt och ju längre upp jag vandrat desto närmare har jag kommit solen och den bottenlösa sorgen har bytts ut mot ett sug på livet, på sommaren och på allt som finns bortom krönet. Suget på en tid som jag inte kan förutse. Den bottenlösa sorgen har blivit till toppen av lycka, glädje och livsslut. Känslan av att livet glöder går inte att beskriva i ord, den känslan kan bara levas och det är det jag gör just nu! Låter livet, tiden och stunden föra mig bortåt och framåt. Låter nyfikenheten, endorfinerna och känslan utmana mig att våga sådant som jag inte vågat förr. Låter hjärtat styra mina handlingar och stänger av förnuftet. Låter sommaren föra mig iväg.
Vart, det har jag ingen som helst aning om. Och det vill jag heller inte veta!
Kommentarer
Trackback